”Cannabis är inte en del av den svenska kulturen.”

Detta argument brukar dyka upp när man påvisar den politiska dikotomin mellan alkohol och cannabis. Jag har redan ställt frågan varför ingen vill förbjuda alkohol, och ett svar jag får är att det är del av den svenska kulturen. Jag tycker själv det inte är ett bra argument, aga var del av svensk kultur och många motsatte sig förbudet innan det kom. 1965, innan det förbjöds 1974, så ansåg 53% av svenska folket att ”kroppslig aga var ett omistligt redskap i barnuppfostran”. Borde man inte förbjudit det, eftersom det var en del av den svenska kulturen?

Men jag vill utmana bilden av Sverige som ett land som inte har något förhållande med cannabis. Vi kan hitta spår så långt tillbaka som 800-talet, från vars tid vi har hittat gravar med hampafrön i skinnpåsar. Hampa är det allmänna namnet på örten Cannabis sativa, och det kan användas till en mängd ändamål, och odlas sedan 2005 i Sverige igen.

Det talades om cannabis i tidningar från 1895:

Omkring 1100 läkare och professorer i olika länder ha’ på ett års tid gifvit berömmande utlåtanden om Maltos Cannabis, hvilket preparat säljes hos alla bättre specerihandlare i Sverige, Fins det ej hos er närmaste handlande, så reqvirera direkt från Fabriken Röda Korset i Stockholm, som i så fall expedierar 2 burkar för 2: 50 franko pr post, om mynt sändes i förskott.

Då som dryck, och inte för rökning, något som fortfarande finns.

Vidare så har nya undersökningar av avloppsvatten visat att i Stockholm tas det 66 doser cannabis per 1000 invånare. Och enligt RNS så använder 2% av Sverige cannabis, det är över 150 000 användare. Hur många har en folkdräkt?

Och medan Maria Larsson genom ena sidan av ansiktet när det gäller snus i svensk kultur, så talar hon genom andra när det gäller andra länder och deras traditioner. Så inte nog med att vi anser att man kan använda svensk kultur för att kämpa för behålla en drog i samhället och förtrycka användare av andra, vi anser också att vår svenska kultur är så fulländad att den går före andra länders kultur. Dom andra vill ju bara knarka medan, svenskar njuter av en välförtjänt prilla.

Sedan har vi frågan, vill vi verkligen ha ett samhälle där staten bestämmer straff efter vad som är svenskt och osvenskt? Vad som är kulturellt accepterat och vad som bör demoniseras? Jag vet att nästan 10% vill ha ett sådant samhälle, men vill vi verkligen vara i samma läger som dom? Vad hände med folks acceptans av andra kulturella fenomen när det kommer till droger?

Nej, jag vill ha ett samhälle som vill sina invånares bästa, som tittar på vad som fungerar och inte på vad som man önskar fungera. Som hjälper utsatta människor istället för att skuldbelägga dom. Som sätter befolkningens välmående framför ideologiska och moraliska pekpinnar.

Vi kan skapa det, men bara tillsammans.

Drogkungen är död, länge leve drogkungen

Det verkar som att amerikaner är lika glada för att skicka signaler som svenskar:

U.S. law enforcement officials admit that El Chapo’s detention has a great deal of symbolism. “He needed to go down. Will it change things here? I don’t know, but it was important to catch him because it sends a strong message against impunity,” a law enforcement official told me.

Men fängelse stoppade inte El Chapo förra gången:

The last time El Chapo was in jail, from 1993 until 2001 when he escaped, he continued doing business as usual, thanks to the protection of an army of corrupt jail guards, servants, cooks and even women that visited him regularly, Hernández said.

Och det kommer sannerligen inte stoppa hela organisationen, som är långt större än en enda man. Men i Colorado visar man samtidigt att en majoritet helst vill köpa cannabis från lagliga källor, samtidigt som delstaten fick in $2 miljoner i skatteintäkter i Januari från cannabisförsäljning.

Varför är både svenska politiker och den federala regeringen i USA mer intresserade av signaler, än faktiska resultat? Varför offrar dom droganvändare på moralens altare, när dom säger sig bry sig om dom?