Sparkande och skrikande in i framtiden

Känner ni till mötet i USA där Lincoln förklarade för sydstaterna varför det är moraliskt förkastligt att äga slavar, och hela slavhandelsssytemet föll samman?

Eller när kvinnor ansåg sig också ha rätt till att rösta på vem som styrde landet där dom var hälften av invånarna, och regeringar tog sitt förnuft till fånga och kvickt ändrade i sina lagar?

Sedan den gången då homosexuella visade att det är förtryck att två personer av olika kön får gifta sig men inte två vuxna av samma kön, och folk såg det strukturella förtrycket och kyrkorna slog upp sina dörrar och välkomnade LGBTQ-folket in?

Inte det? Det beror på att förändring aldrig sker snabbt, enkelt och lätt. Amerikanarna fick utkämpa ett krig bara för att dom inte skulle sälja och köpa sina medmänniskor som potatissäckar. Kvinnor blev förlöjligade och kastade i fängelse. Homosexualitet liknades vid bestialitet och pedofili. Och många av dessa beteenden fortsätter än idag.

Vi är mitt uppe i ännu en fundamental förändring av samhället. Det är dags att lägga idén om den homogena kärnfamiljen som samhällets grundpelare på högen av beprövade men otillräckliga koncept. Det är dags att inse att ja, vilka ord vi använder spelar roll, och ja, vad samhället godkänner eller inte påverkar oss. Vi vill tro att vi är autonoma enheter utan fördomar, som tar beslut endast från väl uttänkta grunder. Men hur kommer det sig då att så många ansåg att slaveri var försvarbart, till den grad att vissa gav sina liv för det? Var den generationen inte homo sapiens, utan en helt annan ras som fortfarande hade tyckt slaveri var OK om dom hade växt upp idag?

Och denna förändring kommer skapa ilska, som alla tidigare förändringar har gjort. Och förändring behövs: hur många rasifierade statsministrar har vi haft? Hur många transpersoner är idag ledare för företag? Hur många filmer har homosexuella i huvudrollen? Hur många kvinnliga partiledare har vi haft? Jämför dom svaren med frågan ställd med ”vit heterosexuell cisman”, och om du inte ser något mönster, vad mer kan man göra?

Och då talar vi inte ens om dom personerna som ser det, och godkänner det. Som tycker att kvinnans plats är i hemmet, som tycker att homosexuella ska förhindras att besöka sin partner på sjukhuset eller adoptera barn. Det är åsikter som inte kan bevisas fel med fakta, då dom är värderingar och inte slutsatser.

Samtidigt klagas det på antirasister, dom som klagar på serietidningar, på slavbarn på gardiner, de som förhindrar människor från att kalla bakverk vad det alltid hetat. Men vi vet att samhällets syn på världen påverkar vår egen syn på världen, att skämten vi drar och hör påverkar oss. Det har gjorts vetenskapliga undersökningar som visar att uppskattning av sexistiska skämt eller att ens bara bli visade sådana gör att man är mer benägen att beskylla våldtäktsoffer, och mindre benägen att se våldtäkt som ett allvarligt problem. Och att skämt på homosexuellas bekostnad gjorde att anti-homosexuella åsikter förvärrades.

Och som Bilan Osman säger, vad skulle alternativet vara? Tror vi verkligen att tyst acceptans av rasism leder till en minskning av det?

Så varför kämpar vissa med näbbar och klor deras rätt till nedvärderande skämt (fastän ingen har förbjudit dom, endast kritiserat dom)? Varför accepterar vi förklaringen att folk ”missnöjesröstar” på ett rasistiskt parti, när dom lika väl hade kunnat missnöjesrösta på en parti som står för allas jämställdhet, eller ett parti som kämpar för vår rätt till att ha ett privatliv, eller en mängd andra partier? Sverigedemokraternas politik är inte ny och omvälvande, det är samma gamla smörja som vi har hört sedan 30-talets Tyskland och bortom: fosterlandet, kärnfamiljen, socialkonservatism, ”de andras” fel, tiggarnas fel, och SD röstade i 9 av 10 fall med Alliansen. Så hur kan man tro att en röst på SD är en röst på förändring?

Som lastbilschauffören Björn, som röstat på M i de två senaste valen (och därmed röstat för utförsäljningen av välfärden) men vände sig mot dom när dom ville tillåta utländska företag att köra inhemska transporter i Sverige. Han funderade på att rösta på S, men eftersom de står bakom en kilometerskatt så missnöjesröstade han på SD.

Han ignorerar alltså alla varningsalarm om global uppvärmning, att lastbilar tär på infrastrukturen mer än personbilar, den ökande rasismen i Sverige, och baserar sin röst på två frågor som endast berör den egna yrkesgruppen för att behålla dess status quo. Och vi ska ha förståelse för hans val?

Nej, dom röstade precis på vad dom ville rösta. Vi har problem med rasism i Sverige, både aktiv (röstar SD för att dom är rasister) och passiv (röstar på SD trots att dom är rasister), tillsammans med resten av världen. Vårt land är inte speciellt, inte immunt.

Vi ska inte tycka synd om dom. Vi ska istället tänka på hur rasifierande och LGBTQ-svenskar känner sig av att ett parti som tycker dom är icke-människor är det tredje största i Sverige. Vi bör helt enkelt erkänna att det finns gott om rasister i Sverige, och att dom inte bara finns i SD. Vi måste bygga upp tryggheten, för rädsla är grogrund för rasism. Vi bör fortsätta utbilda och ifrågasätta normer, och koppla bort en människas värde från hens jobb. Vi måste bekämpa rasism och utanförskap på alla nivåer, från skämt på fester till rasister i riksdagen. Och i takt med att vi förändrar samhället så kommer dom som vill stanna kvar på 1900-talet bli mer och mer högljudda. Men vi som vill leva på 2000-talet kommer å andra sidan bara bli fler och fler.

Annonser