”Cannabis är inte en del av den svenska kulturen.”

Detta argument brukar dyka upp när man påvisar den politiska dikotomin mellan alkohol och cannabis. Jag har redan ställt frågan varför ingen vill förbjuda alkohol, och ett svar jag får är att det är del av den svenska kulturen. Jag tycker själv det inte är ett bra argument, aga var del av svensk kultur och många motsatte sig förbudet innan det kom. 1965, innan det förbjöds 1974, så ansåg 53% av svenska folket att ”kroppslig aga var ett omistligt redskap i barnuppfostran”. Borde man inte förbjudit det, eftersom det var en del av den svenska kulturen?

Men jag vill utmana bilden av Sverige som ett land som inte har något förhållande med cannabis. Vi kan hitta spår så långt tillbaka som 800-talet, från vars tid vi har hittat gravar med hampafrön i skinnpåsar. Hampa är det allmänna namnet på örten Cannabis sativa, och det kan användas till en mängd ändamål, och odlas sedan 2005 i Sverige igen.

Det talades om cannabis i tidningar från 1895:

Omkring 1100 läkare och professorer i olika länder ha’ på ett års tid gifvit berömmande utlåtanden om Maltos Cannabis, hvilket preparat säljes hos alla bättre specerihandlare i Sverige, Fins det ej hos er närmaste handlande, så reqvirera direkt från Fabriken Röda Korset i Stockholm, som i så fall expedierar 2 burkar för 2: 50 franko pr post, om mynt sändes i förskott.

Då som dryck, och inte för rökning, något som fortfarande finns.

Vidare så har nya undersökningar av avloppsvatten visat att i Stockholm tas det 66 doser cannabis per 1000 invånare. Och enligt RNS så använder 2% av Sverige cannabis, det är över 150 000 användare. Hur många har en folkdräkt?

Och medan Maria Larsson genom ena sidan av ansiktet när det gäller snus i svensk kultur, så talar hon genom andra när det gäller andra länder och deras traditioner. Så inte nog med att vi anser att man kan använda svensk kultur för att kämpa för behålla en drog i samhället och förtrycka användare av andra, vi anser också att vår svenska kultur är så fulländad att den går före andra länders kultur. Dom andra vill ju bara knarka medan, svenskar njuter av en välförtjänt prilla.

Sedan har vi frågan, vill vi verkligen ha ett samhälle där staten bestämmer straff efter vad som är svenskt och osvenskt? Vad som är kulturellt accepterat och vad som bör demoniseras? Jag vet att nästan 10% vill ha ett sådant samhälle, men vill vi verkligen vara i samma läger som dom? Vad hände med folks acceptans av andra kulturella fenomen när det kommer till droger?

Nej, jag vill ha ett samhälle som vill sina invånares bästa, som tittar på vad som fungerar och inte på vad som man önskar fungera. Som hjälper utsatta människor istället för att skuldbelägga dom. Som sätter befolkningens välmående framför ideologiska och moraliska pekpinnar.

Vi kan skapa det, men bara tillsammans.

Annonser

”Om vi tillåter droger så kommer samhället skicka signalen att drogbruk är ok!”

Signaler, dessa signaler, som Elving Andersson tog upp gång på gång. Det viktigaste verkar vara att inte på något sätt godkänna cannabisbruk, långt viktigare än att reglera cannabis eller ta hand om dom som missbrukar.

Problemet är att vårt samhälle inte ska kriminalisera beteende bara för att vi inte tycker om det. Det är därför vi inte förbjuder onyttig mat, alkohol, tobak, eller farliga sporter som boxning eller hockey. Anser ni att vårt samhälle skickar signalen att det är ok att folk lever onyttigt, att dom dricker sig redlösa och får lungcancer av tobak, att slå på varandra tills att någon svimmar? Såklart inte, men vi har en mängd regleringar för att hjälpa folk att minska problem som uppstår av detta: man måste ha kalori- och innehållsförteckningar på mat, Systembolaget informerar om riskerna med alkohol, cigaretter måste ha varningstexter om dess faror, vi förbjuder försäljning av alkohol till minderåriga, och det är förbjudet att köra onykter. Varför anser samhället att det räcker med dessa förhinder för dessa oönskade beteenden, men samma behandling för cannabis hade varit otänkbart?

Vad vill vi som samhälle uppnå: att få alla att må så bra som möjligt, med frihet åt individen och vård åt den sjuka… eller är det viktigare att peka finger åt folk vars beteende man inte tycker om? Och bestraffa de människor som hamnar i ett missbruk?

Och, som jag har argumenterat innan, om vi tror att en kriminalisering av självskadebeteende kommer leda till att det minskar, varför förbjuder vi inte att skära sig själv? Eller självmord? Varför inte göra det olagligt att vara i ett förhållande där ens partner slår en? Är inte alla dessa exempel saker som vi vill minska, och allra helst få bort helt ur samhället? Varför förbjuder vi inte bort det?

Och min sista poäng: jag vet inte vem som hittade på idén att ungdomar skulle lyssna på regeringen om vad dom anser är acceptabelt och oacceptabelt beteende. Någon som tittar på världen genom rosenskimrande glasögon.

Slutligen vill jag säga att om vi nu ska kriminalisera oönskat beteende, kan vi börja med att förbjuda moraliserande politik, så att vi kan basera drogpolitik på vård, fakta och vetenskap?

”Varför ska vi lägga till fler droger?”

Detta är ett annat argument som jag får höra från förbudsivrare. Det låter som dom tror att legalisera droger innebär att vi ska först uppfinna dom, innan vi släpper ut dom på marknaden. Det fundamentala felet i detta tänket är att vi inte ”lägger till” några droger, dom finns redan tillgängliga! Som jag citerade i mitt inlägg om brottsstatistik:

Då varje brukstillfälle per definition är ett narkotikabrott begås sannolikt miljontals brott årligen och det är endast en bråkdel av dessa som återfinns i brottsstatistiken.

Och detta är från BRÅ. Eller varför inte från följande artikel med statistik från Europarådets årliga rapport om tillståndet i Europas fängelser:

Fångarna avtjänade straff för i huvudsak knarkrelaterade brott (17,7 procent)

Vilket gör narkotikarelaterade brott till det vanligaste brottet i Europa, med miljontals tillfällen där folk tar droger utan att vi ”lägger till” något. Frågan handlar inte om vi vill ha droger i samhället, frågan är hur vi förbehåller oss mot dom som väljer att ta droger. Ska vi kriminalisera dom för vad dom gör med sin egen kropp, samtidigt som vi skrämmer bort missbrukare från att söka hjälp? Eller tänker vi låta folk ta sina egna beslut, och behandla missbruk som det sociala och medicinska problem det är?

Om vi vill förhindra folk från att missbruka genom att kriminalisera det, varför förbjuder vi inte annat självskadebeteende, som att skära sig själv?

”Finns det inte viktigare saker att bry sig om?”

Detta är en fråga som jag stöter på då och då när jag diskuterar drogpolitik, oftast när personen man diskuterar med har fått slut på argument. Jag tyckte Galago (en fantastisk tidning för övrigt) summerade detta beteende strålande i följande serie:

Argumentet antar att varje gång du bryr dig om någonting så är det tid då du inte bryr dig om något annat. Men argumentet är felaktigt: livet erbjuder inte möjligheter att ”bry sig” om varje sak, hela tiden. Om jag går till ICA och handlar, och inte gör något åt svältande barn på vägen, bryr jag mig inte då? Och om jag skänker pengar till en insamlare för Rädda Barnen på vägen, betyder det att jag inte bryr mig om miljön?

För det andra, många av dom sakerna jag också bryr mig om (som till exempel anonymitet på nätet, problem inom sjukvården och skolan, och systemisk rasism) har redan livliga debatter i det offentliga rummet, och det finns möjligheter att rösta på partier som står på ens sida i frågan. Piratpartiet har i och för sig gått ut och sagt att dom vill avkriminalisera all narkotika för eget bruk, så sakta men säkert rör sig frågan mot konventionell politik, men det är lång tid kvar innan det blir accepterat att prata om uppluckrande av den restriktiva drogpolitiken utan att bli beskylld för att ha drogögon mitt i ansiktet.

För det tredje så är detta en väldigt viktig fråga. Sedan Mexiko 2005 förklarade krig mot drogkartellerna så har 60 000 personer dött. Folk blir avskedade för att dom får medicin mot effekterna av hjärncancer. Och som jag pratade om i ett inlägg tidigareförhindrar droglagarna ordentlig forskning runt dessa substanser. För att inte tala om alla som hamnar i fängelse eller får böter för något som är ett offerlöst brott:

Antalet anmälda narkotikabrott har ökat både i ett kortare och i ett längre tidsperspektiv. Mellan 1975 och 2011 mer än tiofaldigades antalet anmälda narkotikabrott och under 2000-talet har de nära nog tredubblats. Det är främst de ringa brotten som står för den kraftiga ökningen under 2000-talet. År 2011 utgjorde eget bruk grund för 58 procent av alla anmälningar och innehav var grund för 32 procent.

Och även:

De klart vanligaste drogerna i narkotikalagföringsstatistiken är cannabis och amfetamin.

Så, 90% av alla narkotikabrott är för innehav eller bruk, och det mesta är cannnabis eller amfetamin. Så de som lider mest är inte langare eller smugglare, utan brukarna. Och missbrukarna.

Om ni tycker att detta är petitesser så rekommenderar jag att ni funderar över er prioritering: är det viktigare att säga åt folk att sluta bry sig, än att bry sig?