… eller min mat!

Detta är en fortsättning på ett tidigare inlägg som kritiserade media för att ta strid för människors fria bruk av alkohol och tobak helt utan att fundera på hur annan narkotika påverkas av förbud (inte ens strikta regleringar).

Då sa Dagen Nyheter att ”vad folk gör i sina hem bör ingen folkhälsominister lägga sig i”, vilket jag håller med om. Den här gången handlar det om Gabriel Wikströms utspel om fettskatt:

– Jag tycker inte man ska utesluta det, särskilt inte om utvecklingen går i den här oroväckande riktningen, säger folkhälsominister Gabriel Wikström (S).

Vad har detta fått för svar? Dagens Nyheter säger:

Det går inte att beskatta bort allt som gör livet farligt, solkigt, avigt och onyttigt. Medborgarna måste få en yta där de kan leva sina liv utan synpunkter från aldrig så välvilliga folkhälsoministrar.

Som vuxna människor kan vi inte kräva att alla våra problem ska lösas av någon annan, oavsett om denna andra är folkhälsominister, matproducent eller Ica-handlare. Livet är fullt av frestelser. En del faller vi för, andra motstår vi. Så är det att vara människa.

Hårda ord. Vad säger dom då om narkotika?

För samhället medför narkotikan både sociala kostnader och följdbrottslighet. Det finns således gott fog för att utdöma hårda straff gentemot narkotikahandelns profitörer.

Man kan prata om att ”straffskalan för många narkotikabrott drakonisk”, men att ifrågasätta straff för ett offerlöst brott är det inte frågan om. Vi ska självklart få äta, dricka, och röka (tobak) oss till döds. Men är det droger som faller utanför den sociala acceptansen så är det helt plötsligt upp till staten att rädda oss från oss själva. Vi går vidare till Aftonbladets ledare:

I stället är det fattigdomen som ska bekämpas, arbetslösheten som ska minska och trångboddheten som måste försvinna. Stora frågor som inte ska förringas med prat om en korkad fettskatt.

Samma sak där. Och även om Aftonbladet har ett försök till en mer skademinimerande syn på narkotikapolitik så kan de fortfarande inte förstå vidden av problemet:

Men hårdare straff för att minska narkotikaanvändandet har testats i årtionden utan några bra resultat.

Man ifrågasätter hårdare straff. Men dom ifrågasätter inte straff för ett personligt val. Och man förstår inte att det är förbudet som skapar en osäker svart marknad:

Unga svenskar har med lätthet kunnat fortsätta att leka med döden. Nätet är en kittel full med gift.

Om vi hade haft en reglerad marknad så hade vi kunnat hålla koll på innehållet i droger. Ledare måste ta bladet från munnen och våga gå lika hårt åt en kriminalisering av narkotikabruk som införandet av en fettskatt. Allt annat är hyckleri.

Rör inte MIN drog!

Hälsominister Gabriel Wikström (S) har lagt fram några förslag om hur man kan minska rökning i samhället, dessa inkluderar förbud mot att röka på uteserveringar, busshållplatser och lekplatser, samt att införa s.k. neutrala cigarettpaket. Dessa kan verkar som förnuftiga förslag, då förbudet mot rökning på krogar var en hejdundrande succé:

  • De restauranganställdas hälsa har förbättrats avsevärt under året.
  • 16 % har noterat klart förbättrade inkomster (medan 6% noterade mindre, och 78 % sa att det var detsamma som innan)
  • Enligt en studie som Läkare mot tobak genomfört så är krogpersonalen positiv till förbudet
  • Enligt en Temoundersökning från i vintras är över 90 procent av svenskarna för rökstoppet

Lägg även därtill att ”rökningen den enskilt största riskfaktorn för ohälsa i Sverige”, att antal rökare har fortsatt att stadigt minska (s. 127) sedan dess, och att antal rökare i Australien föll snabbare än på 20 år när man införde neutrala cigarettpaket, (för varför skulle tobaksbolag kämpa mot det med näbbar och klor om det inte påverkade försäljning?) så torde detta vara ett välkommet förslag.

Men icke. För nu gäller det en accepterad drog, och då går vi i taket. Även om det är en drog som är skyldig för att döda 12 000 personer och för att 100 000 personer insjuknade i rökrelaterade sjukdomar per år, och även om att vi fortfarande får köpa och bruka i våra hem, så accepteras inte inskränkningar på folks ”rätt” att röka tobak av vissa. T.ex. skriver Göteborgsposten en ledare där dom säger att man ”behandla[r] medborgarna som mindre vetande”, ”drar ut i strid mot individens fria val”, att ”inte en enda vanlig svensk [ska] komma och tro att hen vet bäst hur hen vill leva sitt liv” och att det handlar om ”ett glädjedödarsamhälle där förbudsvurmande statsråd tillåts rumstera runt utan respekt för enskilda individer”.

DN.TV använder man personattacker och gör narr av antalet besökare, hur ”munter” presskonferensen var, kallar Wikström för ”lillgammal”, att han är en ”förmyndarperson”. När Erik Helmerson känner att han inte kan avskriva Wikströms förslag helt så måste han istället attackera honom genom att säga att han borde gå längre, men att han ”inte vågar”. Men sedan säger han ”vad folk gör i sina hem bör ingen folkhälsominister lägga sig i”.

Moderaterna anser heller inte att det i nuläget finns anledning att ändra på de regler som finns i dag.

Var är då dessa röster när man rakt ut förbjuder mindre farliga droger som cannabis, MDMA, psilocybin, och LSD? Varför ska en folkhälsominister lägga sig i när man brukar dessa droger i hemmet, men inte tobak? Varför är inte det en strid mot individens fria val? När fortfarande nästan 90% anser att det ska vara fortsatt olagligt med cannabis?

Man får gärna anse att dessa förslag, även om dom förbättrat folkhälsan, är överförmynderi och att man måste respektera individens val. Men att bara tycka det om en drog, och fortsätta en förbudslinje på de andra mindre farliga drogerna, är inget annat än rent och skärt moraliserande hyckleri.

Men det är vad Sveriges narkotikadiskurs har som grundstomme: moraliserande hyckleri.

Förbudsivrare slår knut på sig själva

Argumenten från förbudsivrare är inte övertygande de bästa av dagar, men ibland stöter man på idioti av sällan skådat slag. Jag pratar om en artikel i Helsingborgs Dagblad av Mikael Lindberg, Landskronas representant i Europan cities against drugs (ECAD). Det var så mycket smörja att jag kände mig tvungen att göra en play-by-play-analys av den. Vi börjar med första stycket:

Nya och allt mer fantasifulla namn på droger dyker med jämna mellanrum upp på den svenska marknaden.

Det verkar som att Mikael har ett lingvistiskt problem? Vill dom inte bara styra våra tankar (”opinionsbildande arbete”) utan även vårt språk nu?

Lagstiftarna gör sitt för att narkotikaklassa dessa droger, så att tull och polis kan sköta sitt arbete med att minska tillgängligheten.

Jag visste inte att man behövde nya lagar för nya namn på droger? Har vi olika lagar för cannabis, marijuana, hasch, ganja, gräs, och weed?

Den senaste drogen är en tablett med en logga som föreställer Stålmannen. Den finns nu, enligt uppgift, i Skåne.

Nej, tabletten med en Stålmannen-logga (och inte ”en logga som föreställer Stålmannen”. Seriöst, hur skriver han?) innehöll PMMA, och det är ingen ny drog:

PMA and its close relative PMMA are not new drugs; they were made in the 1950s and tested for beneficial mood effects then.

Och den är redan olaglig:

De innehåller stora mängder av den farliga substansen PMMA som är narkotikaklassad och därmed olaglig att inneha, sälja och köpa i Sverige.

Så är det namn eller gamla droger som är problemet som gör att vi måste involvera lagstiftarna? Ska vi förbjuda ord, och göra PMA dubbel-olagligt?

I slutet av förra året kretsade rubrikerna kring det cannabisliknande preparatet Spice.

Här kommer vi till vad jag tror Mikael syftar på från början, men blandar ihop det med all narkotika: de nya kemikalierna med cannabisliknande rus (för dom är inte ”cannabisliknande”) som kallas spice (och även här blandar han ihop namn: Spice med stort s syftar till en originalprodukten, spice med litet s syftar på varugruppen). Men problemet med spice beror till stor del på just cannabisförbudet. Genom nuvarande lagstiftning är de olika spice-preparaten lagliga under en tid, och de går inte att hitta med ett urinprov inriktat mot cannabis. Så för att inte få problem med lagen så söker sig folk till de här farligare preparaten.

Det som också har dykt upp med jämna mellanrum under de senaste 25 åren är den lömska legaliseringsdebatten, främst kopplad till cannabis.

”Den lömska legaliseringsdebatten” X)

I debatten påstås bland annat, med hänvisning till mängden narkotikarelaterade dödsfall, att svensk narkotikapolitik är misslyckad . En restriktiv narkotikapolitik ses, trots goda förebyggande insatser, som misslyckad.

En hade ju kunnat tycka att resultatet av ”goda förebyggande insatser” hade varit minskade narkotikarelaterade dödsfall. Men vad är de goda förebyggande insatserna, och vad är det som är så bra med dom att dom väger upp för en ”rekordhög dödlighet av narkotika”?

För att förhindra en legalisering – som skulle leda till ökad användning och spridning – krävs ett nationellt och internationellt opinionsbildande arbete.

Att en legalisering leder till ökat användande är också något som presenteras som en oemotsäglig sanning av förbudsivrare. Men om man tittar på t.ex. Colorado där man legaliserad cannabis i början av 2014, så verkar användandet bland unga gått ner. Det behövs självklart mer information för att kunna säga något definitivt, men det visar i alla fall att det inte är så självklart att användande skulle öka. Men det stämmer även väl överens med trenden att unga dricker mindre och mindre alkohol, en drog som är laglig och reglerad. När vi tar tillbaka marknaden från de kriminella på gatan (jag tvivlar på att dom kollar ålder på sina kunder) och ger den till en offentlig verksamhet så tar vi tillbaka kontrollen av varan. Kan tyckas självklart, men även om det inte gör det så verkar informationen backa upp det.

Avgörande för en framgångsrik restriktiv narkotikapolitik och goda resultat i arbetet mot droger är tydliga lokala och politiska ställningstaganden och satsningar.

Detta stycket är så talande för förbudsivrare: vi ska inte ha en framgångsrik narkotikapolitik, det måste vara en framgångsrik restriktiv narkotikapolitik. Man har alltså redan bestämd sig för vad för typ av politik man vill föra, sedan ska man bara försöka få världen att hänga efter. Istället för att titta på vad som fungerar, och gå därifrån. Och som dom säger är det viktiga inte, säg, ett informativt debattklimat, eller uppföljningar för att se vad som fungerar bäst: nej, det viktigaste är politiska ställningstaganden. Ja, det kommer lösa allt.

Sedan får vi hälsa på en gammal halmgubbe:

Unga som provar cannabis gör det tillsammans med andra, och när drogen framställs som harmlös kan en spridningseffekt uppstå.

Jag har redan skrivit ett inlägg om att det är ingen som säger att cannabis är harmlöst, men detta argument är så lockande att Mikael måste ha med det två gånger:

Alla som arbetar med missbruk av droger vet att alkohol är ett ännu större gissel, sett både till kostnader och mänskligt lidande. Men det är inget argument för att legalisera ännu en drog – för i motsats till vad legaliseringsförespråkarna påstår är drogen inte harmlös.

Och jag har även skrivit ett inlägg om att alla som vill behålla cannabis förbjudet och själva erkänner att alkohol är värre borde väl vilja förbjuda det med? Men aldrig ett ord om att förbjuda svenskarnas favoritfördärv alkohol. Det finns inte ett parti, inte en enda förening som vill det! Snacka om att det är rädsla för det okända, och inte förnuft, som styr dessa människor.

Vem vill att exempelvis trafiknäringen, industrin och olika nyckeltjänster i samhället ska riskera att bemannas av drogpåverkade personer? Är det någon som vill ha ännu fler kontrollfunktioner för att slå vakt om säkerheten på våra arbetsplatser?

Heads-up: det gör dom redan! Människor som tar droger i Sverige idag är inte totalt separerade från samhället, dom existerar fortfarande i det! Och har jobb! Och vi har redan regler mot alkoholbruk på jobb, varför skulle inte det räcka för andra droger? Annars, vad är det för fel på alkohollagstiftningen?

Där antar cannabis en allt mer förädlad form och blir allt starkare. Den dyker upp i godis, läskedrycker, bakverk och i andra ät- eller drickbara former.

Tycker det är lustigt att man verkar använda ”förädlad” som något negativt. Det är väl bra att man får bort annat än det man vill åt? En reglerad marknad som ser till att produkten inte är farlig är väl en bra sak?

De ökade skatteintäkter som delstaterna tänker sig att legal försäljning ska ge lär inte räcka till att täcka de kostnader som legaliseringen för med sig i form av behandlings- och stödinsatser och ökade sjukvårdskostnader.

”Lär”. Va. Räknar Mikael med alla resurser som inte längre behöver gå till poänglös jagande av narkotikabrukare? har han gjort en kalkyl överhuvudtaget? Eller är det återigen önskedrömmar om hur han tycker världen borde se ut?

Rörigt, felaktigt, falskt och vilseledande. Med motståndare som dessa borde förnuftet segra utan problem. Vi hoppas på en ljus framtid.

Prioritera slavhandel framför cannabisförbud

Man hade kunnat tro att ovan titel är självklar för dom flesta: det är viktigare att se till att inte människor säljs som slavar, än att försöka upprätthålla ett förbud mot cannabis som orsakar lidande och död. Men då hade man trott fel. I en artikel i Expressen så berättar poliser om hur människohandelsärenden läggs åt sidan för att hantera gängkriminalitet:

Uppgifterna bekräftas av polisen som känner till problemet, men jobbar inte med frågan just nu – överhuvudtaget. På grund av gängkriget i Göteborg har Västra Götalandspolisen omdisponerat sina resurser för att få stopp på skottlossningarna som skakat staden.

[…]

Vakuumet på gatan har medfört att minst en människohandelsliga fått manöverutrymme och tagit människohandeln till en ny, skrämmande, nivå. Nu erbjuds män i Göteborg att köpa en kvinna för omkring 2 000 euro, som slav till sitt hem.

[…]

– Det är slavhandel. Vi kan ingenting göra, vi får in anmälningar, suckar åt det och slänger det åt sidan, säger en uppgiven Mats Paulsson, chef för polisens traffickinggrupp i Göteborg.

Allt detta tillåts ske, för att möta gängkriminaliteten. Vad handlar den om då? Haschmarknaden, säger narkotikaroteln:

När en knarkförsäljare eller gruppering klampar in på någon annans revir och stjäl inkomster från hanteringen känner de kriminella grupperna eller individerna sig tvingade att markera. Så förklarar narkotikarotelns chef Dan Windt den våldsspiral som mynnat ut i ett 30-tal skottlossningar i Göteborg i år.
– Det är en skrämmande utveckling under senare år, säger han.
Vad beror det på?
– Framförallt på att marijuana och hasch har blivit en slags helgdrog för många vanliga Svenssons, människor med arbete och inkomst, fortsätter Dan Windt.

Och dåliga sociala situationer går ofta hand i hand med kriminell verksamhet säger andra poliser:

– Vi har företeelserna i de här områdena där det är en svårare socioekonomisk situation, många önskar sig något annat, men de har ingen chans, säger [polisens biträdande kommenderingschef] Sven Alhbin.

Samtidigt så har vi en våg av förnuft som sveper över världen. Colorado har legaliserat cannabis, och där har man fått in $11 miljoner i skatt än så länge, varav $1,9 miljoner är öronmärkta för att gå till skolan (motsvarande c:a 13 miljoner kronor, eller 43 årslöner för lärare), och våldsamma brott har gått ner med 5%. WHO har gett ut en rapport där dom vädjar om att trappa ner kriget mot droger. Även delstaten Washington och Uruguay har legaliserat, men deras försäljning har inte kommit igång ännu.

Så en legalisering hade friat upp resurser för att följa upp allvarliga brott, den svarta marknaden hade minskat och därmed gängens finansiering, och vi hade fått in en helt ny skatteinkomst för att hjälpa människor i utsatta situationer.

Hur kan vi anse oss vara ett civiliserat och fritt samhälle, när vi tycker det är viktigare att upprätthålla förbudet mot droger, än att se till att människor inte blir sålda som slavar? Det betyder att vi prioriterar att hindra en människa från att göra vad dom vill med sin egen kropp, framför att hindra människor från att sälja andras kroppar.

Det är något riktigt skruvat med det.

Sista spiken i kistan

Jag trodde inte svensk narkotikapolitik kunde sjunka lägre, men här är står vi. I ett gränsland där vi hyllar och kämpar för att behålla de farligaste drogerna, medan de mindra farliga blir bespottade och kriminaliserade.

International Agency for Research on Cancer (IARC) som är Världshälsoorganisationens och Förenta Nationernas samarbetsorganisation, gav ut en rapport med titeln World Cancer Report 2014 där det dök upp en del intressanta saker. DN skriver om den, och säger bland annat:

Till de nya fynden hör kunskapen om alkohol och kopplingen till cancer. World Cancer Report 2014 visar att alkohol ligger bakom 5 procent av all cancer, vilket gör alkohol till den näst största enskilda orsaken (efter tobak) till cancerinsjuknande. Det är förvånansvärt okänt i just Sverige att alkohol orsakar cancer. Alkohol har klassats som cancerogent sedan 1980-talet, och nu har forskningen visat att alkoholens roll för cancer är större än man tidigare trott. Nu vet vi att alkohol orsakar både bröstcancer och änd- och tjocktarmscancer.

och:

Alkohol orsakar över 80 olika sjukdomar och tillstånd. Skadorna av alkohol drabbar i högre grad personer som redan har det sämre ställt, vilket pekar på en uppenbar orättvisa i samhället.

Forskning har visat att med mer marknadsföring börjar fler att dricka och de som dricker ökar sin konsumtion. Mycket av marknadsföringen sker i dag med hjälp av sociala medier och på internet och förbudet måste också gälla där. I vårt grannland Norge finns redan ett sådant förbud. Förbud mot marknadsföring av alkohol är en effektiv åtgärd enligt World Economic Forum och WHO. Regeringen har uppdraget att främja folkhälsan, så uppmaningen till regeringen blir att helt förbjuda alla former av marknadsföring av alkohol.

Detta efter att Maria Larsson håller snuset om ryggen, hon vägrar göra alkohol olagligt, vägrar att ha större varningstext på cigarettpaket.

Det är tydligare än någonsin att svensk narkotikapolitik inte handlar om folkhälsan, eller att få folk att använda mindre droger, eller att förhindra folk från att missbruka.

Så vad handlar den om?

Polis mot polis

Inte nog med att Sveriges narkotikapolitik gör att folk ifrågasätter poliser, det gör att poliser ifrågasätter varandra. Allt för att inte ge legaliseringsförespråkare ett finger.

I en artikel i Expressen från förra året så kan man läsa följande:

När en knarkförsäljare eller gruppering klampar in på någon annans revir och stjäl inkomster från hanteringen känner de kriminella grupperna eller individerna sig tvingade att markera. Så förklarar narkotikarotelns chef Dan Windt den våldsspiral som mynnat ut i ett 30-tal skottlossningar i Göteborg i år.
– Det är en skrämmande utveckling under senare år, säger han.
Vad beror det på?
– Framförallt på att marijuana och hasch har blivit en slags helgdrog för många vanliga Svenssons, människor med arbete och inkomst, fortsätter Dan Windt.
Den utvecklingen har lett till att marknaden vidgats, priserna stigit och inkomsterna för langarna ökat.

Det vill säga, en kriminalisering av bruk och innehav har inte gjort det mindre populärt och det stoppar inte människor från att använda narkotika. Tvärtom går bruket upp och priserna ner. Och det här handlar inte om olika Systembolagsbutiker som krigar med varandra, utan kriminella element som Sverige har gett över tyglarna för narkotika till. Och dom förhandlar inte med pennor:

– Min personliga uppfattning är att 90 procent av allt våld i de kriminella kretsarna i Göteborg är i grunden relaterat till narkotikahandeln, säger en rutinerad narkotikaspanare till GT.
– Med vapen med i bilden har det dessutom ”blivit” mycket enklare att bestraffa/markera. Med vapen kan du skjuta på håll, behöver inte gå i närkontakt med brottsoffret.
– Risken för att avslöjas minskar samtidigt som effekten av våldet förstärks.

Därför så är det inte så konstigt att ett av legaliseringsförespråkarnas argument är att minska inkomsterna till den organiserade brottsligheten (och inte att den organiserade brottsligheten försvinner, som några försöker förvränga det till). Och därför inte heller så konstigt att efter allt våld i Göteborg så var det någon (eller några) som startade en kampanj där man belyste just detta, genom att sätta upp lappar som sa:

Utan illegal alkohol
Ingen Al Capone
Utan illegal cannabis
Inga skottlossningar i Göteborg

Detta efter polisen själva sagt att orsaken bakom våldet är cannabishandeln. Men det fick dom illa kvickt ändra på, när dom insåg att man kunde använda det som argument för en legalisering.

– Jag tror absolut att människor påverkas av vad de ser och hör. De här företrädarna för kampanjen passar antagligen på när sådant händer. De sprider sitt budskap på det här sättet och många tror på det, säger [Dan Windt].

”Många som tror på det”, säger han som var förespråkare för det. Och ännu längre går andra:

– Det är den dummaste förklaringen jag har hört. Det finns en hel del forskning kring ämnet och skottlossningarna beror lika mycket på hat, hämnd och andra oförrätter, säger Per-Åke Loftegård på brottsspaningsenheten.

Det finns ”en del” forskning, att det beror ”lika mycket”, vilket fortfarande säger, om vi tar honom på orden, att 50% av våldet orsakas av cannabishandeln. Om ni hade kunnat eliminera 50% av gängvåldet i Göteborg, hade ni velat det? För det vill inte Göteborgspolisen tydligen. Inte om det betyder att man måste erkänna att man har fel, något som är svårare för ideologiska människor som tycker det är viktigare att ha illusionen av att man har rätt, än att göra rätt för sig. Är det sådana människor vi vill ha som poliser?

Tack till Facebook-gruppen Avkriminalisera Cannabis för inspirationen till detta inlägg!

”Cannabis är inte en del av den svenska kulturen.”

Detta argument brukar dyka upp när man påvisar den politiska dikotomin mellan alkohol och cannabis. Jag har redan ställt frågan varför ingen vill förbjuda alkohol, och ett svar jag får är att det är del av den svenska kulturen. Jag tycker själv det inte är ett bra argument, aga var del av svensk kultur och många motsatte sig förbudet innan det kom. 1965, innan det förbjöds 1974, så ansåg 53% av svenska folket att ”kroppslig aga var ett omistligt redskap i barnuppfostran”. Borde man inte förbjudit det, eftersom det var en del av den svenska kulturen?

Men jag vill utmana bilden av Sverige som ett land som inte har något förhållande med cannabis. Vi kan hitta spår så långt tillbaka som 800-talet, från vars tid vi har hittat gravar med hampafrön i skinnpåsar. Hampa är det allmänna namnet på örten Cannabis sativa, och det kan användas till en mängd ändamål, och odlas sedan 2005 i Sverige igen.

Det talades om cannabis i tidningar från 1895:

Omkring 1100 läkare och professorer i olika länder ha’ på ett års tid gifvit berömmande utlåtanden om Maltos Cannabis, hvilket preparat säljes hos alla bättre specerihandlare i Sverige, Fins det ej hos er närmaste handlande, så reqvirera direkt från Fabriken Röda Korset i Stockholm, som i så fall expedierar 2 burkar för 2: 50 franko pr post, om mynt sändes i förskott.

Då som dryck, och inte för rökning, något som fortfarande finns.

Vidare så har nya undersökningar av avloppsvatten visat att i Stockholm tas det 66 doser cannabis per 1000 invånare. Och enligt RNS så använder 2% av Sverige cannabis, det är över 150 000 användare. Hur många har en folkdräkt?

Och medan Maria Larsson genom ena sidan av ansiktet när det gäller snus i svensk kultur, så talar hon genom andra när det gäller andra länder och deras traditioner. Så inte nog med att vi anser att man kan använda svensk kultur för att kämpa för behålla en drog i samhället och förtrycka användare av andra, vi anser också att vår svenska kultur är så fulländad att den går före andra länders kultur. Dom andra vill ju bara knarka medan, svenskar njuter av en välförtjänt prilla.

Sedan har vi frågan, vill vi verkligen ha ett samhälle där staten bestämmer straff efter vad som är svenskt och osvenskt? Vad som är kulturellt accepterat och vad som bör demoniseras? Jag vet att nästan 10% vill ha ett sådant samhälle, men vill vi verkligen vara i samma läger som dom? Vad hände med folks acceptans av andra kulturella fenomen när det kommer till droger?

Nej, jag vill ha ett samhälle som vill sina invånares bästa, som tittar på vad som fungerar och inte på vad som man önskar fungera. Som hjälper utsatta människor istället för att skuldbelägga dom. Som sätter befolkningens välmående framför ideologiska och moraliska pekpinnar.

Vi kan skapa det, men bara tillsammans.